Du skrev och undrade i går kväll hur det är med mig nuförtiden och plötsligt kommer alla minnena som en våg och sköljer över mig. De där hemska minnen av depression och av ångest. När du senaste skrev till mig, var jag fast i livets mörka grund med en liten gnista med hopp. Jag kände mig som den där flickan i berättelsen "flickan med svavelstickorna" du vet. Jag försökte göra allt för att hålla den där gnistan i liv så gnistan kunde bli ljuset som leda mig till den vägen ut ur den djupa grunden jag var i. Men oftast av de dagar när allt var som mörkast, kunde jag längta efter att säga farväl till livet och bli en ängel till dem som älskade mig mest. Dock räddade gnistan mig varje gång och fick mig att kämpa lite mera. Jag var trasig som en docka med djupa revor samtidigt som jag inte ville ge upp på livet.

 

 

Så många gånger jag upprepade denna frasen i mitt huvud när tankarna om att ge upp livet kom till mig. Men även om jag intalade mig att allt skulle bli bra en dag, var depressionen som talade högst inom mig och den matade mig med hopplöshet. Men vet du vad? jag blev räddad...av mig själv...för snart fyra år sen när jag valde lämna mitt förflutna, som involverade dig och många fler, bakom mig.

 

Så det ärligaste svaret på din fråga; jag har aldrig mått bättre än vad jag gör just nu. Visst, jag håller fortfarande på att plocka upp bitar av min krossade själ och försöker läka dem, men jag har aldrig mått så bra som jag gör när jag väl gör det! För som sagt jag kunde valt att ge upp och lämna den vackra gåvan som livet är och jag kunde ha valt att ge efter mina demoner klagande sång.

 

I stället har jag valt att kriga emot mina demoner och vunnit de flesta krigen, jag utmanar mig varje dag till att göra galna saker som mitt huvud säger till mig att jag inte klarar av. Så ja, jag har aldrig mått så bra utan mitt förflutna och det har jag alla mina änglar runt omkring mig att tacka för ♥